Odlad lax får kyckling i fodret
Norsk laxindustri har börjat använda biprodukter från kycklingfabriker i fiskfoder. Syftet är bland annat att minska beroendet av marina djur, men förändringen väcker frågor om djurvälfärd och hur "hållbar" en industri egentligen kan bli när den fortsätter vara beroende av andra djurs kroppar.
Kyckling i fiskfoder? Det är numera en verklighet i den norska laxindustrin, där biprodukter från kycklingfabriker nu börjar användas som ingrediens i foder till lax i fiskfabrikerna. Enligt en artikel i branschtidningen Food Ingredients First handlar utvecklingen om att hitta alternativa proteinkällor till fiskmjöl och andra marina källor.
Att använda animaliska proteiner i fiskfoder är inte nytt. I Chile och Nordamerika har foder med delar från kycklingfabriker använts under lång tid, och lax som fötts upp på sådant foder har exporterats till Europa. I Europa har användningen däremot varit begränsad, bland annat på grund av konsumenters förväntade reaktioner. Efter galna ko-sjukan (BSE) infördes restriktioner för bearbetat animaliskt protein i djurfoder, men reglerna lättades delvis 2013 för att tillåta vissa sådana ingredienser i foder till vattenlevande djur i fabriker.
Kycklingmjöl kan ersätta en del fiskmjöl
Enligt Margareth Øverland, professor i akvakulturfoder vid Norges miljö- och biovetenskapliga universitet (NMBU), är kycklingbiprodukter en tillgänglig och relativt billig proteinkälla med en aminosyrasammansättning som liknar fiskmjölets. Kycklingolja innehåller däremot inte de långkedjiga omega-3-fettsyror som laxen behöver. För att tillföra dessa fettsyror kombineras den bland annat med algolja.
En djurindustri ersätter inte en annan
Att använda biprodukter kan framstå som ett sätt att ta tillvara resurser som annars skulle gå till spillo. Men ur ett djurrättsperspektiv finns en större fråga: varför ska lösningen på en djurindustris resursproblem vara att göra sig beroende av ytterligare en?
Keri Tietge från djurrättsorganisationen Eurogroup for Animals ifrågasätter att kycklingbiprodukter automatiskt skulle innebära en mer hållbar lösning. Hon pekar bland annat på de intensiva uppfödningssystem som ligger bakom råvarorna, där snabbväxande kycklingraser och höga beläggningsgrader innebär stora djurvälfärdsproblem.
Grundproblemet flyttas runt
Diskussionen visar hur olika djurindustrier är sammanlänkade. När laxfabriker försöker minska sin användning av marina djurarter blir biprodukter från kycklingfabriker ett alternativ.
Att använda fler delar av redan slaktade djur lyfts som resurseffektivt inom det befintliga produktionssystemet. Det är däremot inte samma sak som att minska djurindustrins omfattning eller de djurvälfärds- eller hållbarhetsproblem som följer med den.
Frågan är därför inte bara hur laxfabrikerna kan hitta nya ingredienser till sitt foder, utan varför vi fortsätter att bygga livsmedelsproduktion på att föda upp, exploatera och döda djur.
